Digitalisering i skolan av Jan Hylén (2014)
En ökad IT-användning i skolarbetet kan öka elevernas motivation samt ge förbättrade resultat och leda till ökad måluppfyllelse. Detta gäller framför allt i datortäta skolmiljöer där användningstiden är hög som t.ex. i skolor där varje lärare och elev har en egen dator. Förbättrade resultat följer inte omedelbart och automatiskt när den nya tekniken introduceras. Man måste räkna med en viss omställningstid. Det går inte att fastställa exakt hur lång tid som behövs innan den positiva utvecklingen slår igenom. Vissa menar att det tar tre år, andra fem och ytterligare andra ännu mer. Förutom att en rad praktiska frågor kring teknik, serviceavtal, licenser m.m. kan behöva lösas, så krävs också att framför allt lärare och skolledare genomgår kompetensutveckling.
I anslutning till kompetensutvecklingen behöver både skolledare och lärare diskutera hur man kan omforma sina arbetssätt för att anpassa dem till den nya situationen. Ibland kan man behöva hitta nya organisatoriska lösningar. Studierna tyder på att det är av största vikt att skolledningen tar en aktiv och pådrivande roll i detta arbete. Den kommunala förvaltningen eller motsvarande nivå för fristående skolor har också en nyckelroll i att investeringarna i datorer och kompetensutveckling bär frukt.
I lyckade 1:1-satsningar verkar fokus successivt förflyttas från den enskilda datorn till nätverk, gemensamma tjänster och möjligheter att lagra och dela resurser både inom skolan och mellan skolor. Detta är frågor som vanligen faller på huvudmannanivån och som rätt hanterade kan bidra till att stärka utvecklingen, men om de missköts lätt kan hämma den. Ett första steg är att inte längre bara tala om ”IT-användning”. I stället bör man skilja mellan användningsgrad och användningsformer. Användningsformer avser här t.ex. frågor om vad som händer i de klassrum där elevernas resultat förbättras. Hur planeras och genomförs undervisningen? Vilka arbetsformer, vilka undervisningsmetoder är framgångsrika i olika ämnen?
Ifråga om användningsgrad så behöver fokus förflyttas från den enskilde lärarens IT- kompetens och attityder till IT, till det sammanhang i vilket läraren verkar. Detsamma gäller eleverna. Större uppmärksamhet behöver ägnas den huvudmannanivån där skolplaner och policies måste inspirera till en ökad IT-användning. Vidare behöver uppmärksamhet fästas på nationella prov, betygssystem och liknande starkt styrande företeelser. Om inte dessa uppmuntrar utan snarare motverkar skolans digitalisering så kommer utvecklingen att halta.
Skolverket och Skolinspektionen betonar å ena sidan att styrdokumenten kräver digitala insatser från skolans sida, men samtidigt drar betygssystem och nationella prov åt andra hållet. Styrsignalerna går på tvärs med varandra vilket är ett problem som inte lärare och skolledare ensamma kan lösa.
Källa:
http://www.janhylen.se/wp-content/uploads/2013/04/Ifous-Digitalisering-i-skolan-2013_11.pdf
En ökad IT-användning i skolarbetet kan öka elevernas motivation samt ge förbättrade resultat och leda till ökad måluppfyllelse. Detta gäller framför allt i datortäta skolmiljöer där användningstiden är hög som t.ex. i skolor där varje lärare och elev har en egen dator. Förbättrade resultat följer inte omedelbart och automatiskt när den nya tekniken introduceras. Man måste räkna med en viss omställningstid. Det går inte att fastställa exakt hur lång tid som behövs innan den positiva utvecklingen slår igenom. Vissa menar att det tar tre år, andra fem och ytterligare andra ännu mer. Förutom att en rad praktiska frågor kring teknik, serviceavtal, licenser m.m. kan behöva lösas, så krävs också att framför allt lärare och skolledare genomgår kompetensutveckling.
I anslutning till kompetensutvecklingen behöver både skolledare och lärare diskutera hur man kan omforma sina arbetssätt för att anpassa dem till den nya situationen. Ibland kan man behöva hitta nya organisatoriska lösningar. Studierna tyder på att det är av största vikt att skolledningen tar en aktiv och pådrivande roll i detta arbete. Den kommunala förvaltningen eller motsvarande nivå för fristående skolor har också en nyckelroll i att investeringarna i datorer och kompetensutveckling bär frukt.
I lyckade 1:1-satsningar verkar fokus successivt förflyttas från den enskilda datorn till nätverk, gemensamma tjänster och möjligheter att lagra och dela resurser både inom skolan och mellan skolor. Detta är frågor som vanligen faller på huvudmannanivån och som rätt hanterade kan bidra till att stärka utvecklingen, men om de missköts lätt kan hämma den. Ett första steg är att inte längre bara tala om ”IT-användning”. I stället bör man skilja mellan användningsgrad och användningsformer. Användningsformer avser här t.ex. frågor om vad som händer i de klassrum där elevernas resultat förbättras. Hur planeras och genomförs undervisningen? Vilka arbetsformer, vilka undervisningsmetoder är framgångsrika i olika ämnen?
Ifråga om användningsgrad så behöver fokus förflyttas från den enskilde lärarens IT- kompetens och attityder till IT, till det sammanhang i vilket läraren verkar. Detsamma gäller eleverna. Större uppmärksamhet behöver ägnas den huvudmannanivån där skolplaner och policies måste inspirera till en ökad IT-användning. Vidare behöver uppmärksamhet fästas på nationella prov, betygssystem och liknande starkt styrande företeelser. Om inte dessa uppmuntrar utan snarare motverkar skolans digitalisering så kommer utvecklingen att halta.
Skolverket och Skolinspektionen betonar å ena sidan att styrdokumenten kräver digitala insatser från skolans sida, men samtidigt drar betygssystem och nationella prov åt andra hållet. Styrsignalerna går på tvärs med varandra vilket är ett problem som inte lärare och skolledare ensamma kan lösa.
Källa:
http://www.janhylen.se/wp-content/uploads/2013/04/Ifous-Digitalisering-i-skolan-2013_11.pdf